Har precis kommit hem från skolan, varit för lat för att köpa (mer) hårfärg och har verkligen inte gjort något produktivt eller kreativt under dagen som egentligen räknas. Fast min fotoförstoring på Oh Dae-su har utvecklats till något lite mer värdigt. Ska ta kort på den någon gång.

Jocke kommer hit sen, och vi ska se på fiiilm... This is England ska jag tvinga honom att se eftersom den måste återlämnas klockan sex, annars skulle vi se Hard Candy.

Hursomhelst, jag är trött i huvudet idag, näringsbrist och viljebrist eller vad det kan vara. Lurigt. Har skrivit en del alster under de senaste dagarna som jag är nöjd med, och jag har äntligen fått fina akvarellpapper ifrån skolan. Goody gumdrops.

Ja.

Jag har saknat att skriva, men äntligen kom det något ur mig som jag gått och filat på i miljontals tankar och dagdrömmar. Allt blir så osammanhängande i ord, men jag försöker. Det finns så mycket inuti.

Ömtåligare än vanligt kan jag inte stå i mina skor såhär - inte heller drömma utan rebusar. Silhuetterna sjunker in bland djupet av natten, städerna som sträcker sig bakom min rygg avsäger sig sitt stöd och sina erbjudanden om värme, handfallen bevittnar jag min förgänglighet.

Jag andas frost, kanske cigarettrök? Inte ens stjärnorna vill se en människas förfall, en representant för de utstötta och alla dess irrelevanta spektrum av färg och känslor. Ingen vill se en vandrande vardag, motvind eller medvind förvirrar vi oss om igen i denna röra av träd.

Sjalen kring min hals doftar mjukt av min senaste kärleks parfym, en distinkt doft av intensiva nätter och dämpad belysning, ett lysande klart minne av frånsägandet av alla problem. Med samlad kraft har de återvänt, och min kärlek ligger kvar inuti mig, samlar kraft i sin nionde krets. Att älska Judas. Visserligen ljusnar det snart igen, men silhuetterna är mer skrämmande än totalt mörker.

Ifall jag ser ner ifrån bryggan här finner jag bara rymd, en evighet av tomhet och en svindelattack som hotar med att ta mitt liv mot min vilja. Vilken krets jag faller mot spelar ingen roll, grundat på hur det ser ut från mina fötter och ner kommer det ändå ta år innan jag slukas av dessa vridna, förvrängda käftar, kantade av åkermark, bryggor och asfalt, till och med bostadskomplex. Längre ner finns det kanske vassare kanter, men man kan inte urskilja dem ifrån denna höjden.

Jag kanske sover. Jag kanske borde sova? Efter veckor av dvala gör ett uppvaknande likt detta mig alldeles för splittrad för att definitivt kunna säga vilket tillstånd jag befinner mig i. Jag har aldrig sovit, och jag har aldrig varit vaken. Aldrig berättat och ännu mindre bevittnat, absolut inte upplevt. Allt oberoende av den sammanlagda sträcka jag färdats under min tid här. Tid är så förgängligt och människor är ett rent slöseri på tid. Var lämnar det mig, och dig? Ska vi finna oss i existentiell ångest, aldrig laddas ur - laddas om! Vi är ett skjutvapen hos Gandhi.

I grund och botten är vi giriga, vi ska älskas och vi ska ha men sällan för att ge. Vi ska drömma och vi ska behålla hoppet, vi ska ha rätt och jag ska få vara här. Ett näste med bara ett fönster och stirra timtals mot taket för att läsa in ett mönster i sprickor och skavanker för att få livet förklarat i minsta detalj, för att få infriade önskningar och friheten som lurar långt bortom varenda jävla tak. Vi ska bli poetiskt beskrivna efter att ''det långa loppet'' slutade med att startskottet inte ens gick, och om den kanske gick var det ändå ingen som hörde det. Vi är alla trädet som faller när ingen hör, vi är alltid frånvaron och odefinierbara, namnlösa. Vi tappar våra ansikten, samlar på människor i olika försköningar av destruktiva beteenden, virtuella världar och små internetsamhällen som förkastas och glöms bort.

Vi vandrar alla i våra öde land, vi krampar alla när vi sover och vi avskyr alla att vara människa. Rovdjur, suktar efter blod, kött och rutiner. Skoskav. Vi gick vilse för så länge sedan att vi inte vet var vi började, vi emigrerar om igen ifrån samma punkt av otillräcklighet, bräcklighet.

Hotet som skriker utifrån de sköna, de oäkta och de självförverkligade må vara en illusion, men de tar en bit av mig varje gång och snart finns det ingenting kvar förutom en ilande känsla, vemod och en svag doft av bryggkaffe. Kaffe som sugit upp alla konversationer likt den här, som smakat allt mellan träsk och smultronkyssar, som hållit mig vaken, som sett mig gråta, tvingat mig att sova, fått mig att tala, fått mig hålla tyst. Det är forcerat, denna impulsiva fars, den här förutsägbara jargong utan slut eller lösning.

Det enda som kommer härifrån är katharsis, dina drömmar, vårt avancemang i förståelse om det mänskligare köttet, dess lustar och olustar. Det enda vi lär oss åtrå är känslor, smaken av cigaretter i becksvart mörker, doften av avstånd och den självbekräftande vemodigheten att vi verkligen älskar att vara, men hatar vad vi är.

Även när jag går hem finner jag mig i dvala, vetskapen om att silhuetterna betraktar mig på avstånd och att staden lever bakom min rygg gör att drömmarna flyter ihop och jag vet att ingenting någonsin kommer att infinna sig. Bara jag. En variabel i allas verklighet och en dröm om frihet och bekräftelse. Älskad och hatad av allt som rör sig, men fortfarande ett gott tecken på oexistens.

Ny hårfärg igen, ny bild, ny färgkombo. Håll till godo, och gissa er fram till mina känslor och alla livets betydelser. På tal om livet så beställde jag studentmössa igår, med initialer bak. 42 står det.

3 namn du går under :
1. Tina
2. Green
3. Daggen

3 saker som skrämmer mej :
1. Vardag
2. Total avsaknad av kontroll.
3. Andra människor.

3 sanningar :
1. Jag avskyr folk med samma ovanor som jag älskar hos mig själv.
2. Jag tar mig ur svåra situationer genom att ljuga om att jag behövs vid ännu svårare situationer som inte finns. Oftast finns de dock.
3. Jag tycker om att se andra gråta.

3 av dina hobbys:
1. Musik.
2. Film.
3. Folk & fä.

3 saker du verkligen vill ha :
1. Pengar.

2. Avslappnat sinne.
3. Tid och rum.

3 personer jag utmanar :
Isabell
Jocke
Poppe

En ANNAN sak som har hänt är att vi hade smörgåstårtekalas idag, och Isablälel var här och vi kom på att: fan, vi har inte köpt tågbiljetter eller fixat boende för Kornkonserten i Februari än. Så vi tänkte att vi skulle ringa till vandrarhemmet vi bodde på förra året, men när vi frågade om dubbelrum sa de nej, totalt fullbokat. Jag frågade ifall de hade något förslag på var jag skulle vända mig, så nämnde hon ett vandrarhem som skulle ligga precis bredvid deras, Stigbergsliden. Jag tog deras nummer och ringde dit och frågade ifall de hade ett dubbelrum, första till andra Februari.

-Nej. Vi har bara ett fyrbäddsrum.

Jaha, fuck you hagga. "Jaha, okej tack ändå hej." Jag försökte tvinga Jens och Jocke att följa med och bo där för 215:-/skalle, och de sa okej. OKEJ??? Skämtar ni eller? Så jag ringde tillbaka och sa att vi ville ha det där fyrbäddrummet, så hon fixade det, och nu har jag sparat in på tågbiljetter och ökat umgängesnöje! Det kommer att bli skitroligt och jag är jätteglad över det. (Det framgick inte riktigt när det väl hände dock, eftersom jag var nertyngd av 300 kilo smörgåstårta, men nu är jag helglad.)

Den får ett eget inlägg.

Jag har fyllt år!

Grattis till mig.

Igår var jag och tatuerade mig tillsammans med pappa. Den här tatueraren som har sin studio i sin mammas garage är en av de flummigaste människorna jag någonsin stött på. Han satt i vit linneskjorta och thailändska fiskarbyxor och var barfota, medan temperaturen kanske var, ja en sjutton grader. Riktigt kallt att sitta still i ett par timmar med bara ett linne på sig på överkroppen, speciellt jag som blivit klen för kyla på senaste.

Det tog mannen en timme att förbereda allt, att gladpacka in tre saker, välja rätt nål och hälla upp bläck. Samt konstruera konstruktionen på den lilla maskinen. Lite meskalindarrande, men eftersom pappa var first up så spelade det inte mig någon roll. Han pratade om musik, tatueraren, och vi kom överens om Frank Zappa.

Pappa sätter sig och det är dags, han har rock hard Stallone-face rakt igenom den här timmen. Pluggen till tatueringsmaskinen trillade ut med jämna mellanrum innan killen insåg att han kunde fortsätta på maskeringstejpskonstruktionen han tydligt redan påbörjat. När det var slut på att tatuera pappa var jag up next, och var lugn eftersom pappa tyckt det varit helt chill, fast han hade frusit.

Sätter mig i stolen och registrerar att en annan stol ser ut som en tandläkarstol. "Det är en tandläkarstol." Han pekade även ut en fyra, fem andra saker i studion som också tillhört tandläkarmottagningen.

Han redigerar lite färgblandningar och byter maskin, sätter på lite Papa Roach och drar igång. Första linjen han gjorde kändes ungefär som en rostig matkniv som drogs igenom min ryggmärg i en stadig hastighet på 4 mm/h. Efter den här linjen fick jag akut frossa och mina ben började darra någon onaturligt. Den här nyligen upplevda smärtan var genomgående, förutom de gångerna han kom lite högre upp, längre ifrån mitten på ryggen. Men det var en pina.

En nyversion av I'm A Barbie Girl kom på stereon, men då kastade han bort sina saker och sprang iväg för att byta till Golden Age of Grotesque, som jag tror att det var, fast inte förrän vi fått höra den första meningen av "mannen" som var med i nyversionen av Aqua-låten. Han sa "You're so ugly, you disgust me", vilket tatueraren tyckte var priceless roligt.

Han återvände till mig för att helt enkelt fortsätta, innan hans hippiekompis dök upp ifrån ingenstans och gav honom en julklapp. "Jag lägger den under din kudde så att du kan känna vibesen från den sen när du går och lägger dig höhö." Han började diskutera musik och pappa och jag chipped in så gott vi kunde, sen insåg jag att den här hippiekillen måste vara skitsnygg bakom de gula pilotbrillorna och med en annan skjorta på sig än den där vita Queens-skjortan. Kan tänka mig bättre.

Hippien försvann ganska snabbt i vilket fall, och en halvtimme senare var The Dark Side of the Moon klar på mitt högra skulderblad, och jag och min pappa var hur glada som helst, betalade, tackade och gick. Själv smärtfrossade jag i tre timmar till, tills klockan blev tolv. Sen satt jag på Ida's med Marika och hade det bra.

Sen hände bara flummiga, halvfyllegrejer som hör till en vanlig glad dag.

Love in the middle of a fire fight
Honey gotta strike me blind
Somebody gotta save my soul
Baby penetrates my mind
And I'm the world's forgotten boy

Jajemän. Jag har fikat hos mormor nu och fått min mamma att köpa en ram till en halvbra bild som jag gjorde igår. Hon är helt fascinerad, och det stör mig eftersom jag som gjort den är väldigt medveten om dess mediokra natur.

Provade balklänningen inför mor idag dessutom, och det känns faktiskt lite skönt att hon tyckte om den. Men den är fin, och den är så lång att jag nästan schnübblar.

Imorgon ska jag till mormor igen innan jag ska till pappa kl. 16.00, så det blir antagligen lagom stressigt. SKIT I DET